bitabarn

Gud det var längesedan jag var här, har glömt kolla datumet när det senast var.
Jag behöver få ur mig så mycket. Försöka sätta ord på allt som snurrar, som jag tror att jag har tryckt undan under så många månader.
Jag känner mig totalt utmattad. Jag känner mig stressad för var sekund som går. Sedan i mitten av mars har jag varit så stressad att jag har glömt av så många saker och gjort så många tvivelaktiga val och spårat ur på plan jag önskar att jag inte hade gjort. Särskilt inte bland dessa nya människor som nu finns i mitt liv. Ett intryck jag aldrig ville. Är det försent nu?

Om jag bara för ett ögonblick visste att jag skulle klara mig. Att jag inte hade behövt vara beroende av någon annan så hade jag överlåtit det här till någon annan. Om jag visste att jag inte skulle bli dömd, kritiserad och förlöjligad så hade jag överlåtit det till någon annan.

Jag har ingen bra magkänsla gällande detta. Jag har en klump i bröstet av obehag och känslor jag inte riktigt kan definiera.

Om jag bara visste att folk skulle stötta mig. Att folk skulle förstå. Att det inte handlar om att jag egentligen inte vill, men att det handlar om att jag inte för fem öre är motiverad eller känner att jag har någon som helst ork. Att jag egentligen hade sett fram emot en sommar av spontana äventyr och ledighet. Att jag hade kunnat få välja dagar när jag känner att jag skulle orka utföra något.
Om folk bara kunde sätta sig in i hur jag känner. Hur jag förmodligen har känt det senaste. Jag vet inte om jag medvetet eller omedvetet har pushat undan det.

Eller om det kan vara så att jag bara är inne i en dålig period och att det kanske blir bättre när jag väl kommer i gång. Men frågan är då om risken är värd att ta? Att försöka och det kanske går vägen? Eller försöka och att det blir värre?

Jag kanske överdriver det hela, är för dramatisk. Kanske har jag inbillat mig att det har varit för mycket, att det är något som så många andra människor gör. Att det knappast är en bedrift, att det inte är något att hurra för.

Men jag vet vad de skulle tro, vad du skulle tycka och vad de förmodligen skulle dela med varandra.

Jag vill inte ha de här tankarna igen. Jag vill slippa det.
Att alla människor i ren allmänhet har dåliga dagar i mellan åt vet jag, jag är så medveten om det. Och visst har jag också dåliga dagar i den karaktären. Men sedan har jag också perioder där jag känner mig totalt värdelös, ersättningsbar, ur form, att jag inte bidrar med någonting, ingen nytta och ingen glädje. Jag känner mig som en belastning.

Jag har en klump i halsen.
Av bakomliggande gråt, panik-känslor och förtvivlan.

Har jag valt rätt? Har jag skapat en bild av mig som inte är rättvis?
Det är nu jag bryr mig för mycket. Det är nu som min känslomänniska visar sig på det mer hysteriska sättet, där jag känner att jag har tappat kontrollen. När jag vet för lite, när ovissheten tar över. Jag hatar den.

Jag innerligt så brutalt hatar den.

Det är säkert barnsligt tycker ni, att fokusera på sådana petitesser. Som om det betydde någonting för dem.
Förmodligen gör det inte det. Och det ligger inte heller där, att det ska betyda någonting för andra, att blanda in andra.
Betyda är nog helt fel ord.
Påverka stämmer kanske in bättre. Det är inte min mening att påverka andra med mina hjärnspöken.
Att mina 56-57 kilo känns som 6-7 kilos övervikt. Att min vänstra framtand är kortare än min högra. Att jag tycker mitt vänstra öga i profil är så fruktansvärt fult. Att mina överarmar är på väg att ta över världen. Att mitt leende aldrig någonsin kommer bli det jag vill ha.
Förmodligen banala jävla hang-ups.
Och det var bara det yttre. Det "oviktiga".
Låt mig inte ens gå in på vad jag tycker om mig själv personligen idag. Orden kommer inte att räcka till.
Det är väldigt sällan dem gör det över huvud taget sådana här dagar. Om någonting vill säga. Det är som att jag inte vet vad ord är. Eller så vet jag inte vilka känslor jag har. Det var struntprat, jag vet mycket väl vad det är för känslor, jag vet också att de är alldeles för många för att hantera ibland.

Men det är barnsligt, inte sant?
Att vid 23 års ålder fortfarande sitta med problem som personer kanske hade i 15-17 års åldern.
Väx upp?
Sluta sjåpa dig och bara acceptera att du inte kan göra ett dugg för att förändra en del i ditt liv.
Det bara är så.

Ibland är jag vän med mig själv, faktiskt, det är sant.
När jag blir utan sömn under en tid (inte helt utan sömn, men inte långt ifrån) så dalar mitt humör och min tvivelklocka får batterier och nedvärderingstimern tickar ikapp.

Det är nu jag är som mest stressad, det är nu jag tar allting personligt.
Och kontentan av det blir ett väldans kaos och det yttrar sig på för många vis.
Men aldrig ska jag ge upp. Jag ska klara att bli vän med mig själv även i dessa stunder.

Det hela kommer nog att ta en liten tid. Men det är okej, eller?

Det här med att INTE överanalysera och tänka är inte riktigt min grej alltså.
Jag finner mig själv sitta och fundera kring varför det är si eller så eller varför inte och kommer alltid fram till samma slutsats.
Mig själv. Och att det är mina fel som står i vägen. Att jag är fel.
Jag måste komma över det. Jag har till en viss gräns gjort det också. Men när jag tvivlar på något (något som inte behöver ha med det specifika som jag för tillfället överanalyserar) så tvivlar jag på de andra val och vägar som jag har beslutat mig för.

Då blir det ganska tröttsamt att vara mig.

Jag har ont i huvudet och måste gå upp idiot-tidigt imorgon för att skutta (troligt) ner till sjukhuset för att ta ett jävla (ej nödvändig svordom) prov.

Nu blev jag lite mer trött och nu tänker jag äta en ostmacka.

Det har varit smärtsamt den senaste veckan.
Mina "rationella känslor" fightas med "mina känsliga känslor" (make sense, yes?). Det känns så obeskrivligt mycket, det blir ett resultat av en fysisk smärta i hjärtat.
När jag tampas med för mycket känslor så blir min kropp stressad, fysiskt stressad. Jag får ont i hjärtat, huvudet, stressutslag och en allmän oreda. Det är som om att känslorna har ett jävla race och jag hinner inte greppa dem. Som om att allt annat rör sig i slow-motion.
Och ibland blir jag så arg, för att det känns som att du inte över huvud taget kämpar för mig. Och ibland blir jag så förtvivlande ledsen för att jag kan tänka mig hur du mår. Och ibland är jag bara helt neutral.
Jag vet inte vilken av dessa känslor som är svårast.

Dina "val" har satt sina spår och skapat den jag är idag (nej, inte enbart du som har skapat mig till den jag är) men du har varit en stor del. Och det enda jag kan göra är att acceptera det, leva med det.
Jag önskar bara att hon hade sluppit lida. Att du i hela mitt liv har varit halvt om nästan helt frånvarande, gör naturligtvis ont, men något som jag nu kan hantera.
Men det du har orsakat henne, det är därför en del av mig hatar dig. Gudarna ska veta att det tar emot att säga.

Jag har en sådan där app på min telefon. En horoskop-app, nästan löjligt hur ofta den stämmer in. Idag när jag gick upp var min första tanke att idag är en jobbig dag. Att jag knappt hann vakna innan tankarna började strömma.
Så läser jag mitt horoskop; After all, you have probably put up with a lot from this individual.
Jo, horoskopet var betydligt längre än enbart den meningen. Och man kan naturligtvis dra flera olika slutsatser kring vad som bör göras i en sådan här situation. Jag har hur som helst gjort mitt val och det är jobbigt i mellan åt, fruktansvärt och olidligt jobbigt. Men, med risk för att låta alldeles för dramatisk, så är det mitt liv som står på spel. Och jag har gett upp tillräckligt av det.

Jag har lite funderingar kring det här med att frienda personer på facebook. När är det egentligen okej att frienda någon? När man har träffat personen en gång? Två gånger? Tre gånger? Om man har pratat ett visst antal minuter? "Nu har jag samtalat med den här individen i 7 och en halv minut. Efter dagen/kvällen/nattens slut och jag har sovit tills nästa morgondag så är det okej för mig att skicka en vännerförfrågan."
När vet man? Och när bör man? Ska man följa sin känsla? Eller ska man backa och vänta? Vilka konsekvenser eller fördelar kan respektive val ge?
Yes, jag har absolut inget bättre för mig än att sitta och analysera och diskutera med mig själv om när det är okej att frienda en person. Och jag menar personer i allmänhet, vi behöver inte ta hänsyn till om du har en fling med personen i fråga, vill ha en fling, vill bli kompis, vill förstöra personens liv eller gifta dig med denne.

Rent och helt allmänt. När är det okej? Och med detta vill jag finna ett svar till vad jag borde göra. Jag skiter alltså fullständigt i andra människors beslutsångest jag vill bara ha lite hjälp, och med det kanske jag hjälper er.

Nu tänkte jag, snart, försöka sova. Om jag kan vill säga, har lite problem med det där just nu.

Jag ogillar det allra första blogginlägget. Bör man skriva en kort presentation eller bara go with the flow in your head?
Någon som vet? Nåja.

Hej hej!
Jag heter Mickaela och är snart 23 år. Jag pluggar på distans och har för mycket fritid som jag oftast spenderar i mitt huvud med tankar som få förstår. Det absolut bästa jag vet är att stirra in i väggen tills det att ögonen går i kors.
Jag försöker i mellan åt att roa mina vänner men kan inte helt på rak arm säga om de skrattar med mig eller åt mig.
Jag har en enorm kärlek till pingviner, criminal minds, glass och musik.
Har en lätt crush på Matthew Gray Gubler och önskar ibland att jag kunde gå upp i rök.
Jag har inte en susning om vad som kommer att erbjudas här, förmodligen det mesta som rör sig i mitt huvud, men jag lovar att även förtälja andra väldigt (o)intressanta saker som sker i mitt världsomvälvande liv.

Peace!

yeah, I was completely serious there.