bitabarn

Gud det var längesedan jag var här, har glömt kolla datumet när det senast var.
Jag behöver få ur mig så mycket. Försöka sätta ord på allt som snurrar, som jag tror att jag har tryckt undan under så många månader.
Jag känner mig totalt utmattad. Jag känner mig stressad för var sekund som går. Sedan i mitten av mars har jag varit så stressad att jag har glömt av så många saker och gjort så många tvivelaktiga val och spårat ur på plan jag önskar att jag inte hade gjort. Särskilt inte bland dessa nya människor som nu finns i mitt liv. Ett intryck jag aldrig ville. Är det försent nu?

Om jag bara för ett ögonblick visste att jag skulle klara mig. Att jag inte hade behövt vara beroende av någon annan så hade jag överlåtit det här till någon annan. Om jag visste att jag inte skulle bli dömd, kritiserad och förlöjligad så hade jag överlåtit det till någon annan.

Jag har ingen bra magkänsla gällande detta. Jag har en klump i bröstet av obehag och känslor jag inte riktigt kan definiera.

Om jag bara visste att folk skulle stötta mig. Att folk skulle förstå. Att det inte handlar om att jag egentligen inte vill, men att det handlar om att jag inte för fem öre är motiverad eller känner att jag har någon som helst ork. Att jag egentligen hade sett fram emot en sommar av spontana äventyr och ledighet. Att jag hade kunnat få välja dagar när jag känner att jag skulle orka utföra något.
Om folk bara kunde sätta sig in i hur jag känner. Hur jag förmodligen har känt det senaste. Jag vet inte om jag medvetet eller omedvetet har pushat undan det.

Eller om det kan vara så att jag bara är inne i en dålig period och att det kanske blir bättre när jag väl kommer i gång. Men frågan är då om risken är värd att ta? Att försöka och det kanske går vägen? Eller försöka och att det blir värre?

Jag kanske överdriver det hela, är för dramatisk. Kanske har jag inbillat mig att det har varit för mycket, att det är något som så många andra människor gör. Att det knappast är en bedrift, att det inte är något att hurra för.

Men jag vet vad de skulle tro, vad du skulle tycka och vad de förmodligen skulle dela med varandra.

Jag vill inte ha de här tankarna igen. Jag vill slippa det.
Att alla människor i ren allmänhet har dåliga dagar i mellan åt vet jag, jag är så medveten om det. Och visst har jag också dåliga dagar i den karaktären. Men sedan har jag också perioder där jag känner mig totalt värdelös, ersättningsbar, ur form, att jag inte bidrar med någonting, ingen nytta och ingen glädje. Jag känner mig som en belastning.

Jag har en klump i halsen.
Av bakomliggande gråt, panik-känslor och förtvivlan.

Har jag valt rätt? Har jag skapat en bild av mig som inte är rättvis?
Det är nu jag bryr mig för mycket. Det är nu som min känslomänniska visar sig på det mer hysteriska sättet, där jag känner att jag har tappat kontrollen. När jag vet för lite, när ovissheten tar över. Jag hatar den.

Jag innerligt så brutalt hatar den.