Att bli vän med sig själv
Det är säkert barnsligt tycker ni, att fokusera på sådana petitesser. Som om det betydde någonting för dem.
Förmodligen gör det inte det. Och det ligger inte heller där, att det ska betyda någonting för andra, att blanda in andra.
Betyda är nog helt fel ord.
Påverka stämmer kanske in bättre. Det är inte min mening att påverka andra med mina hjärnspöken.
Att mina 56-57 kilo känns som 6-7 kilos övervikt. Att min vänstra framtand är kortare än min högra. Att jag tycker mitt vänstra öga i profil är så fruktansvärt fult. Att mina överarmar är på väg att ta över världen. Att mitt leende aldrig någonsin kommer bli det jag vill ha.
Förmodligen banala jävla hang-ups.
Och det var bara det yttre. Det "oviktiga".
Låt mig inte ens gå in på vad jag tycker om mig själv personligen idag. Orden kommer inte att räcka till.
Det är väldigt sällan dem gör det över huvud taget sådana här dagar. Om någonting vill säga. Det är som att jag inte vet vad ord är. Eller så vet jag inte vilka känslor jag har. Det var struntprat, jag vet mycket väl vad det är för känslor, jag vet också att de är alldeles för många för att hantera ibland.
Men det är barnsligt, inte sant?
Att vid 23 års ålder fortfarande sitta med problem som personer kanske hade i 15-17 års åldern.
Väx upp?
Sluta sjåpa dig och bara acceptera att du inte kan göra ett dugg för att förändra en del i ditt liv.
Det bara är så.
Ibland är jag vän med mig själv, faktiskt, det är sant.
När jag blir utan sömn under en tid (inte helt utan sömn, men inte långt ifrån) så dalar mitt humör och min tvivelklocka får batterier och nedvärderingstimern tickar ikapp.
Det är nu jag är som mest stressad, det är nu jag tar allting personligt.
Och kontentan av det blir ett väldans kaos och det yttrar sig på för många vis.
Men aldrig ska jag ge upp. Jag ska klara att bli vän med mig själv även i dessa stunder.
Det hela kommer nog att ta en liten tid. Men det är okej, eller?
Förmodligen gör det inte det. Och det ligger inte heller där, att det ska betyda någonting för andra, att blanda in andra.
Betyda är nog helt fel ord.
Påverka stämmer kanske in bättre. Det är inte min mening att påverka andra med mina hjärnspöken.
Att mina 56-57 kilo känns som 6-7 kilos övervikt. Att min vänstra framtand är kortare än min högra. Att jag tycker mitt vänstra öga i profil är så fruktansvärt fult. Att mina överarmar är på väg att ta över världen. Att mitt leende aldrig någonsin kommer bli det jag vill ha.
Förmodligen banala jävla hang-ups.
Och det var bara det yttre. Det "oviktiga".
Låt mig inte ens gå in på vad jag tycker om mig själv personligen idag. Orden kommer inte att räcka till.
Det är väldigt sällan dem gör det över huvud taget sådana här dagar. Om någonting vill säga. Det är som att jag inte vet vad ord är. Eller så vet jag inte vilka känslor jag har. Det var struntprat, jag vet mycket väl vad det är för känslor, jag vet också att de är alldeles för många för att hantera ibland.
Men det är barnsligt, inte sant?
Att vid 23 års ålder fortfarande sitta med problem som personer kanske hade i 15-17 års åldern.
Väx upp?
Sluta sjåpa dig och bara acceptera att du inte kan göra ett dugg för att förändra en del i ditt liv.
Det bara är så.
Ibland är jag vän med mig själv, faktiskt, det är sant.
När jag blir utan sömn under en tid (inte helt utan sömn, men inte långt ifrån) så dalar mitt humör och min tvivelklocka får batterier och nedvärderingstimern tickar ikapp.
Det är nu jag är som mest stressad, det är nu jag tar allting personligt.
Och kontentan av det blir ett väldans kaos och det yttrar sig på för många vis.
Men aldrig ska jag ge upp. Jag ska klara att bli vän med mig själv även i dessa stunder.
Det hela kommer nog att ta en liten tid. Men det är okej, eller?
Kommentarer
Trackback
